Harriet träffar David Lovatt i ett rum fyllt av människor på en byggnadsfirmas julparty. Båda vet genast att de är skapta för varandra. David har aldrig varit road av att byta partner. Harriet är oskuld. De gifter sig efter kort tid och är båda helt inställda på att skapa en idyll med många barn och öppen dörr för släkt och vänner. Harriet föder barn efter barn och deras stora viktorianska hus genljuder av skratt, doftar av mat och hembakat bröd och är fyllt av liv och lyckliga barnröster. Men allt detta kräver pengar och arbete. När Davids arkitektlön inte räcker tar de ganska ogenerat emot pengar av hans far och arbetskraften tillhandahåller Harriets mor som får vänja sig vid att allt oftare rycka in.
Harriet och David Lovatt lever i sin idyll omedvetna om allt annat. Ända till Harriet väntar det femte barnet. Det är inget lyckligt havandeskap som de fyra tidigare. Det är en mörk, ödesdiger kraft som kommer in i familjen när Ben föds. Från det ögonblicket kan allt hända och det som händer innebär oerhörda förändringar.
Jag blev väldigt känslomässigt engagerad i den här boken. Dels är jag höggravid och att läsa om svåra graviditeter och särskilt denna femte som mer liknar en mardröm med bl.a. konstant sömnbrist pga. det extremt livliga barnet, redan i början av graviditeten. Hur Harriet känner en mörk kraft inom sig som härjar och samtidigt bökar min ofödda son runt inom mig. Inte alls som Harriets men det blir en konstig upplevelse, Lessing skriver så målande att jag rycks med in i detta hemska som Harriet genomlider. Samtidigt tycker jag inte synd om henne. Här är det två vuxna människor som mest beter sig som två bortskämda barn. Vi vill ha! Ja, barn är underbart, men man ska kunna ta hand om dem också. Det är inte bara att avla fram en hel kull, ett halvt fotbollslag och sen ska någon annan ta hand om barnen och betala alla räkningar. Davids far som är omgift med en rik kvinna betalar husamorteringar och skickar checkar när David och Harriet ska ha släktkalas vid jul, påsk och i princip hela sommarloven. Harriets mamma får inte njuta av att vara avklarad med småbarn och att få vara mormor med alla fördelar det innebär. Hon tvingas i princip att bo hos paret och ta hand om barnen, inte som en mormor utan som en barnflicka eller en stand-in förälder. Harriets graviditeter är inte lätta och hon kan inte ta hand om barnen under tiden, det går heller inte lång tid från det att ett barn är fött tills hon är gravid med nästa. Och handlingen utspelar sig i nutid så kunskapen om preventivmetoder finns, men paret tror inte på sånt! Dem som var så försiktiga! Oskyddat sex, hm, hur försiktig är man då?
Barn nummer fyra är den som drabbas värst, han växer upp och mår sämre och sämre. Ben, detta mörka omen som kommit in i familjen dödar djur och försöker strypa sin ett och ett halvt år äldre traumatiserade bror. Släkten vill inte längre komma och snylta på paret, de äldre barnen väljer, tjatar sig till, att börja på internat och bor istället hos farfar och dennes fru samt farmor och dennes man. Mittenbarnet tar sin tillflykt till mormor som inte längre orkar vara kvar som barnflicka efter en traumatisk vecka ensam med lille Ben där han fysiskt har gjort henne illa. Äktenskapet knakar i fogarna och Harriet väntar bara på att Ben ska flytta hemifrån.
Usch, så irriterad jag var på dessa blåögda människor som enligt mig inte tar något ansvar. Påminner lite om några bekanta till oss. Det är inget fel med att skaffa flera barn, men man måste kunna ta hand om dem själv, försörja dem själv och faktiskt ge alla barnen tid.
Boken var intressant och skapade ett merintresse för författaren, det finns även en fristående uppföljare till den här boken - Ben, ute i världen. Jag ska nog ta och läsa även den, inte nu på en gång men inom en snar framtid tror jag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar